Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stigbyglarna och kysste henne. Hon hade talat med sin
moder om det och blivit avvisad. Även Abelone
skrattade åt henne, när hon trodde, att det låg något mera
bakom konungens kyss än ett skämt. Själv tänkte
hon, att hon visste bättre besked och väntade
otåligt på att hans nåde skulle komma tillbaka till
Lundegård. Senaste gången han anmält, att han skulle
komma, hade fru Ellen skickat henne till Odense,
varöver hon var mycket förgrymmad. Hon lovade sig
själv, att nästa gång skulle höft gömma sig i skogen,
om det var nödvändigt, så att hon kunde få träffa
kungen.
Som hon låg så, försjunken i dessa tankar, hörde
hon någon komma och vred på huvudet och fick se
borgfogdens sonson Peder, som var en lång
bondpojke på aderton år.
Han ryckte av sig huvan och stirrade på henne
med gapande mun och runda ögon. Kirstine sträckte
på sig och log emot honom.
»Tycker du, att jag är vacker?» frågade hon.
Peder vred sig förläget, men kunde inte svara.
Hon skrattade åt honom, där han stod som förstenad
av beundran.
Hans blickar gledo över hennes ansikte och hals.
Hon öppnade åter livstycket och nickade åt honom,
sträckte upp armarna och vände honom ryggen.
»Peder», sade hon. »Kom hit!»
Pojken stod vid stenbordet, röd i ansiktet och
med lysande ögon.
»Kyss mig, Peder», sade hon.
Han darrade och visste inte vad han skulle göra.
Hon slog flata handen i stenbordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
