Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fru Ellen reste med barnet till Dalum, där Anna
Kathrine redan stultade omkring i gångstol och hade
börjat tala.
»Fortfar det, som det börjat, få vi snart gården
full med ungar», sade Abelone med ett elakt leende.
»Vad säger fru Kirsten?»
»Hon talar som den toka, hon också är», sade fru
Ellen förtrytsamt. »Det skulle inte förvåna mig, om
hon en dag glömde sig och förverkade konungens
gunst.»
»Inte mig heller», sade Abelone. »Det är det
unga blodet. Det vill hellre dansa än föda barn.»
På vintern blev konungen sjuk. Det var en
elakartad varannandagsfrossa, som hemsökte honom under
flera månader, och som var så svår, att läkarna
stundom fruktade för hans liv, så att det anordnades tre
böndagar i rikets alla kyrkor. Kirstine Munk vek icke
från hans läger. Förgäves bad konungen henne unna
sig litet vila. Hon ville inte höra talas om det.
»När jag sköter eder, sköter jag mig själv», sade
hon. »Eders nåde skall komma ihåg, att I är mitt
liv.»
»Med Guds hjälp skall jag övervinna sjukdomen,
min hjärtans kär», svarade konungen. »Och då skall
jag veta att löna dig för din trohet.»
Och konungen kom sig och blev frisk och glad
som förr. Han köpte dyra smycken till sin gemål och
hängde dem om hals och armar på henne. Han gav
henne det röda guld, som hon gömde i sitt skrin och
sedan skickade till fru Ellen för att hon skulle kunna
ockra med det och föröka skatten. Hon tackade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
