Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hennes ögon hängde vid hans mun och turen blev
längre än vad konungen hade väntat.
»Vart tog fru Kirstine vägen?» frågade han flere
gånger.
Slutligen kom hon, upplivad och röd om kinderna,
liksom dagen förut.
»Den tyska luften gör dig godt, hjärtanskär», sade
konung Kristian och klappade henne på kinden. »Men
akta dig, så att du inte anstränger dig för mycket.
Din moder har sagt mig, att du väntar ett barn igen.»
Kirstine Munk suckade, och hennes ansikte blev
mörkt.
»Inte så traurig, Kirsten», sade konungen. »Jag
tackar Gud var dag för de vackra barn, du skänkt
mig. Föder du dem än med smärta, så komma de
att stå ditt hjärta nära. Jag kan se för mig, när vi
sitta gamla och gråa på Fredriksborg och barnbarnen
leka vid våra fötter. Vet du, jag har tänkt att trolova
Anna Kathrine med Frantz Rantzau. Han är klok
och god, så ung han är, och om det går, som jag
tänkt mig, så utnämner jag honom en vacker dag
till rikets hovmästare.»
Kirstine Munk gjorde en min. Hennes hat till
den äldsta dottern var oförändrat. Hon såg aldrig
åt det håll, där hon var.
»Anna Kathrine är mig kärast av alla barnen»,
sade konungen. »Det kommer sig väl av, att hon är
mest lik mig. Ja, och så Valdemar Kristian, naturligtvis.
Din förstfödde son. Av honom skola vi göra en tapper
krigare, så att han kan föra befälet över rikets armé.
Men jag glömmer liten Leonore. Nej, hon och ingen
annan är mitt hjärtebarn. Du vet väl knappast själv, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
