Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kinderna voro röda, ögonen strålade. Hon tänkte
på Rhengreven.
»Så vacker du är», sade kungen. »Tag av dig
hättan, så att jag kan vira dina gyllene lockar om min
hand, som jag gjorde under de höga lindarna på
Lundegård och sedan många gånger på Fredriksborg eller
var jag varit med min kärlek.»
»Eders nåde skulle sitta stilla i stolen och inte röra
sig så mycket», sade Kirstine.
»Nu när du har kommit, blir jag snart frisk,
svarade konungen. »Säg till att de reda ditt läger i
min kammare. Så länge det är, sedan jag tog dig i
famn.»
Dagen därpå frågade konungen henne, om hon
inte ville rida ut till lägret och1 se på trupperna. Det
ville hon visst, och bad att den herre, som mötte
henne på ditresan, skulle få ledsaga henne.
»Jag minns inte hans namn», sade hon, »men
han var mera hövisk än mången jag träffat, och jag
förnam av hans tal, att han var ers nåde mycket
tillgiven.»
»Det var Rhengreven», sade konungen. »Jag har
hört sägas, att han skall vara en mycket tapper man,
men jag har ännu inte sett honom i något slag. Eljest
tycker jag bra om honom, och han skall få ledsaga
dig omkring i lägret.»
Rhengreven och Kirstine Munk stego till häst och
redo genom lägret, som sträckte sig längre söderut
från staden. En och annan gång föreställde han någon
officer för henne, men mest talade de till varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
