Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till minne av Dan Andersson : ett olitterärt företal - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LXXI
samma gån g en känselförnimmelse av svalt och lent
och en hörselförnimmelse av suset på sommarens
vall. Ibland kan han teckna ett själstillstånd med
en bild från naturen, som då han i Den sista sången
i Kolvaktarens visor skildrar sin sinnesstämning så:
Lång var min längtans kväll —
min själ var evig eld —
som brann likt döda träd
i junivindar varma.
Man kan finna en sämre bild för den heta
självförbränningen. En sådan stil brukad till övermått
skapar trötthet och likgiltighet hos läsaren. Men det
är ett bevis på Dan Anderssons medfödda
konstnärliga instinkt, att han i det fallet i allmänhet känner
måttet. Retorisk överlastning är honom lika
främmande som slapphet. Den poetiska juvelerarbutikens
förråd av pärlor och nipper behöver han aldrig
använda för att skapa verkan och intryck. Han kan
konsten att göra den hårda och gråa vardagens
talesätt konstnärligt brukbara. Och då han någon gång
hemfaller åt en viss sorglös vårdslöshet, går det i
alla fall bra ihop med hans temperament.
Inför Dan Anderssons konstnärstyp och
konstnärsöde har man en stark förnimmelse av, att gry betyder
mer än ärvda förmåner och att fattigdomen,
ödemarken och bibeln kunna vara väldigare vägvisare
till skönhetens utsiktsberg än någonsin kulturens vise
mästare. Det skulle var alldeles oriktigt att fördölja
den eggelse han rönte genom läsning och litterär
påverkan. Dostojevskij betyder lika mycket för hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
