Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Stormnatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
— Nu få vi gå till Lomossen, muttrade han och
stirrade surmulet ut i mörkret.
— Du pratar! Vi ha ju nyss varit där! Att du,
Mats, som är en så pass förståndig karl, ändå tror
på så mycket nonsens, dristade jag mig att anmärka,
— Jag är gammal och kanske jag är dum,
genmälte han sorgset, men jag har sovit i vildmarken
ensam i många nätter. Jag nästan känner på mig
när något är på tok.
Och i nästa minut stodo vi med lyktan därute.
Mats tog en spade över ena axeln. — Det finns
ju en skovel där förut, och vi behöva nog var sin,
sade han med ett mycket viktigt tonfall, som om
han varit en spåman. I smyg log jag åt hans griller.
Vi gingo.
Vägen gick över kärrmarker, och vid sidorna
skymtade snår av unga granar och över dem dansade
den förstorade skuggan av Mats krokiga figur i det
gula lyktskenet. Han gick så raskt hans gamla ben
medgåvo, men när stormen ibland kom lyktskenet
att försvinna och lämna oss i mörker, stannade han
för att hämta andan.
— Det var en Herrans storm det här. Få vi inte
lugn snart, så får vi allt arbete i natt.
Så talade Mats fundersamt under en dylik paus,
varpå han påskyndade sina steg till allt ivrigare
tempo. Efter en marsch på en halv timme voro vi
framme, och jag måste undertrycka ett skratt då jag
såg milan stå där, lugn och värdig, utan vank och
brist, lika hög och mörkt allvarlig som då vi sist
lämnat henne. Den endast rökte en smula mer än
vanligt på vänstra "stöten". I lyktskenet böljade vita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
