Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Sagan om Vagnberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
"Nu har jag säkert kommit fel, detta måste vara
himmelen", tänkte Jan.
Men den svarte grinade på nytt. "Jag ser vad du
tänker", sade han med klanglös röst. "Du tänker att
du är i himmelen, men nu skall jag visa dig döden".
Och med släpiga steg gick han med böjd rygg fram
och åter och blåste med sin giftiga andedräkt; och
allt efter som han gick fram förvandlades alla de
prunkande rosorna till stinkande, äckliga svampar,
som fyllde luften med liklukt och kom den rödklädde
harpspelaren att vrida sig i kval. Till slut kom turen
till denne, och när den svarte blåste honom i ansiktet
föll han ihop som en säck, och den gyllne harpan
ramlade i bitar, vilka rullade ut över golvet med
underliga, klagande ljud, liknande jämmer från
pinade djur. Och alla rosorna hade fallit ihop och
multnat på en minut, så att exkrementerna runnö ut
över de glänsande krukornas bräddar. Det var bara
guldet som icke förvandlades, som ännu lyste
förföriskt rött, och bländade den stackars Jan med sin
glans. Med beslutsam min gick han bort och tog
ett av de tunga guldkärlen i sin hand, i det han
frågande såg på sin följeslagare.
"Ja, detta är din lön", svarade den svarte hårt.
"Men du får taga din svepning och linda den kring
ditt guld när du går upp." Och sedan följdes de
åt till det yttre rummet igen, där kistan med liket
väntade.
"Naken kom du till världen, naken kan du gå
därifrån", mumlade den svarte dystert och rev i
detsamma svepningen från det stirrande liket och
slängde den bort till Jan, som skalv av förskräckelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
