Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - Utrivning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
man risk att få "hett i hopen", vilket är den största
faran vid utrivning.
Klockan halv sju på morgonen hade månen gömt
sig, helt och hållet lämnande oss i mörker. Jag hade
hela tiden burit upp vatten från kärret, och stod
nu vid milan, doppande stora, ihåliga aspkol i
vattenhinken, därefter slungande dem bort mot högen.
Mats rev fram en hop bränder och tände ett
flammande bål. I dess sken sågo vi de svarta männen
arbeta rastlöst däruppe, för varje minut ökande den
utrivna kolmängden med nya massor.
— Fem minuter! Slå igen! ropade jag. Det
förfelade icke sin verkan. Stybbet östes upp över
uthugget så, att milan tätnade tillfälligt och de båda
kommo ned.
Vi sutto i stybbet omkring elden . . . Det är ingen
känsla av orenlighet eller vämjelse förenad med att
vältra sig i stybbe och sot, så att man blir svartare
än en afrikan. Tvärtom: en förnimmelse av trygg
välmåga vill gärna genomströmma ens kropp när
man ej mera kan urskilja en enda vit fläck på sin
kropp, och endast kamraternas vita ögonglober
hindra en tro sig ha upphört att vara ett
människoliknande djur.
Mer än en gång har jag känt en egendomlig
njutning av att få till utseendet så mycket som möjligt
avlägsna mig från människotypen. Det tyckes ändå
finnas något av ett djur inom mig, ett djur som vill
rota i bränder och stybbe och jord och sot, rulla vilt
i det svartaste av allt svart. "Trött på vithet." Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
