Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Den vanskapte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
skyddande grenar när de stora regnen föllo. Ibland
dröjde jag kvar i skogen tills månen gått upp, och
jag låg på rygg mellan träden och såg honom vandra,
lika ensam som jag. Alltid såg han lika glad ut, och
det var därför att han är en död substansmassa och
slipper leva i ofrid med sig själv. Ibland drev jag
ute i skogarna under storm och hällande regn. Det
var det roligaste av allt när stormen for vresig och
ond mellan träden och piskade regnvattnet i yrande
skum kring min fula kropp.
En natt satt jag ensam på Sommarberget, på ett
av de högsta utsprången och lyssnade till Kersnas
strömmande sorl nere i dalen. Nedanför stupade
berget tvärt som en vägg. Själva bergkammen, där
jag satt, var ej mer än två meter bred däruppe.
Längre nedåt vidgade den sig och där fanns en
trampad stig med marväxta tallar vid sidorna. Nu
silade ett fint duggregn från skyn och blåsten for
sakta fram över klippspetsarna.
Det var den natten jag tänkte att man borde hitta
min döda kropp nere vid Kersna följande dag, i fall
någon gick där fram. Min anteckningsbok var
full-skriven av det jag tänkt och känt, och jag murade
in den bland stenarna så att ingen skulle finna den,
ty vad angick det människorna vad den fulaste av
dem alla drömt om?
Och jag satt och såg på de svarta, gungande
skogarna. Med hela min själ tog jag avsked av dem.
När skymningen tjocknade såg jag blixtarna korsa
varandra under de lågt hängande molnen. Nu skulle
jag taga språnget ut i den svarta rymdens frihet!
Då hörde jag steg och jag blev ond. Varför skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
