Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Björn-Larssons bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
och kröp upp i höet. Hon lade sig till vila i samma
hörn där hon en gång dukat under för sin egen
passion och mannens kraft, men någon obehaglig
förnimmelse av just den platsen hade hon ej. Det var
ju ej något ledsamt eller förfärligt som hände den
gången, det var nu det förskräckliga var i antågande.
Och dock kände hon ingen skräck, endast en svag
fruktan för framtida svält och umbäranden och för
att detta nya, mystiska, som kom, möjligen kunde
ha själva döden i sällskap. Men leva ville hon, vore
det än bland evig frost och aldrig slutande vintrar.
2.
En gammal jägare från nordskogarna, vanligen
kallad Björn-Larsson, kom samma kväll gångstigen
där förbi, och stannade mitt för Matssons gård. Han
stod stödd mot geväret, vars kolv han lät vila mot
en sten.
— Jag hinner inte hem i kväll, sade han till sig
själv. Och förmodligen har inte Matsson låst
däruppe. Jag kan gärna gå och sträcka mig rak i höet
ett tag tills dagningen.
Han letade sig i mörkret väg utför den steniga
fägatan, och hörde vid porten en stund på kornas
rytmiska tuggande och dumpningarna från stallet,
där gårdens två arbetshästar drömde fram sin natt.
När han kröp in genom luckan höll han geväret
i handen och lyssnade, men förnam intet misstänkt
ljud, och så famlade han sig fram till ena långväggen
och redde sig en bädd nära intill hörnet. Om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
