Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - "Din broders blod..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
död följde tätt efter. Det var nära att Lågo levande
fallit i graven, men han höll balansen och tog ett steg
tillbaka för att gå omkring.
— Kan undra vem det här blev grävt för,
mumlade han sömnigt.
Just då träffades han av den skarpa sten
Björndöd burit. En mycket stark arm hade givit slaget
och varken rop eller jämmer hördes. Lågo tumlade
fyrfota ner i graven och sjönk ihop till en suddig
massa därnere i dunklet.
Björndöd stod kvar på kanten av graven med
stenen i handen, lyssnade efter något ljud från den
slagne. Men intet hördes därifrån. Han hörde blott
dyningarna av stormen, vågplasket mot strändernas
stenar, en uv som ropade på Björudden och skrik från
lommarna vid Stora Sand. Långt bort över
strandgruset kom den röda dagningen.
Björndöd vältrade sten och jordtorvor över den
döde och när graven var fylld, for han därifrån med
de två kornsäckarna.
Sedan dess irrade han kring i de stora skogarna
och fann ingen ro. Lagos jord hade han fått, träl
blev han ej, men samvetet satt inne i bröstet och
gnagde och åt, natt och dag. Till sist ville han få
frid genom att vörda den dödes minne, och då for
han, fem år därefter, på nytt ut till Grillholmen i
sin eka, steg i land och började bära ihop stenar till
ett väldigt röse över graven. När det var gjort låg
han länge framstupa på jorden och vilade sig.
Men sedan föll Björndöd på knä vid kumlet på
Lagos grav och bad till den nye guden och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
