Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - När Djävulen for ner i Vessman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163
såg helt allvarlig ut. Hans huvud arbetade med att
söka förstå sig på detta slags människa. Han hade
hört om fjärrskådare — han var mycket fattig och
hade slitit mycket ont i denna värld — skulle det
inte vara roligt att veta, om inte den bleke såg något
vackert någon gång — som var skönare än denna
värld av jordkojor, bondstugor, tarvlig mat och kalla
golv.
— Jag vill inte tala om det — det är som att —
ja, jag tror det inte är till för att tala om. Och så
blir jag strax rörd — jag vill inte bli rörd. Det är
alltid så — så opassande tid och plats. Men — hur
kan du veta, ändå, om jag inte är lika galen som
David?
— Du bär dej inte så åt!
— Du sade det! Vi har var sitt sätt — David
och jag.
Han stod med händerna nervöst nerkörda i sina
tomma fickor.
— Du skulle väl inte kunna låna mäj en krona på
ett par dar, gamla skogskamrat? frågade han
plötsligt. Jag har inte fått mat på en hel dag, nu.
— Du får aldrig mat, därför att du aldrig arbetar.
Varför skaffar du däj inte arbete, gosse? frågade
William. Han tog upp en krona och lade den i den
blekes smala hand.
— Arbetar jag inte? Jo, du, jag har ett väldigt
styvt knog, jag har arbetat som en galning i dag,
fast ingen ser det — det är inom mäj allt det där
arbetet, där finns det hjul och kuggar, som jämrar
och gnäller jämt, och ibland är det som musik av
många, många spelmän — men det förstår du inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
