Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Karigos underverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
blick av gubben och sjönk åter ihop till dödsblekt
lugn.
Kvinnan såg rädd och lömsk ut på en gång; för
ett ögonblick såg Olle intresserat på henne. Hon
hade en nött kappa av svart tyg, hårt åtknäppt kring
sin magra kropp och en skallig gammal vintermössa
på huvudet. Hennes ansikte, som skiftat i vitt och
rött, när hon kom in, var blått och gredelint nu, och
munnen höll hon halvöppen, som om hon ständigt
ämnat tala, men aldrig kom sig för. Hon andades
så hårt, att Olle hörde det.
Det listiga i Karigos ansikte hade kastat om till
grymhet, och på samma gång såg han oupphörligt
överraskad ut, ständigt stirrande i mässingsskålen.
Olle såg tydligen det uppskruvade högmodet hos
Karigo, men nu kämpade det med överraskningen
vid något han såg. Han började avundas Karigo.
— Dä är så — så är dä allt! pressade kvinnan
fram med ansträngning. Inte kan en veta ändå, når
ont är ute och går. I detsamma började hon en
jeremiad över sitt sjuka ben.
— Dä är jusom åt kvällarna jag li’r mest, å då
når ja’ binder om mä trasor, så dä blir riktigt hett
— å så håller riktigt stilla så tycker ja’ jusom att då
lindras dä, men moler gör dä — hela natta, förstås
— ja — ä full gikta, kan en förstå —–
Karigo avbröt med en hård röst:
— Dä är inte påsatt av nå’n. Du har fastnat för
dä här. Jag sir — skulle gå över bäcken — halt på
roan — slant, och körde ner ena bene’ — vart rädd,
nästan så blo’n stanna i ådrorna på däj — å så kom
du inte ihåg å tänka på att du vart rädd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
