Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Den röda marschen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
på Karigo, som inte låtsade höra hånet, utan snodde
gräs kring händerna, teg och såg på missan som ätit
upp och lämnat något blått kvar i gräset.
— Ska vi sitta här länge? Är det inte gärningars
tid ännu, o du store trollkarl? Har inte solen gått
ner? Eller längtar den store medicinmannen efter
sin hembygds kvinnor, säd och vin?
— Håll käften! svarade Karigo eldhett. Om du
inte vore — om jag inte behövde —
— Om du inte behövde mäj, så, så skulle du
förvandla mäj till en sågbock. Men du behöver mäj.
— Och ger däj föda och husrum för det, så var
tyst och låt mäj tänka!
Olle sjönk ihop i butter ensamhet. Inte ens nöjet
att få skoja med någon. Jämt var allt så bistert
högtidligt, så dödgrinande allvarligt.
Det var nog ingen sjuk som skulle botas i kväll
— åtminstone var då inte den där ungen bröstsjuk,
som gallskrek på det där viset. Men Karigo — han
såg så högtidlig ut som om han tänkt mässa för
råttans själ. Hå, hå, ja, ja!
— Jag tror allting är urfånigt! bröt han ut så
högt att Karigo släppte sina grässtrån. Just då
öppnades dörren och en sträv, ödmjuk röst sade:
— Ni skä full vassågoa å stig in.
Det gjorde de, och då skrek ungen ännu värre,
men teg, när Karigo hötte med sin svarta näve.
— Nu ska du titta — titta på sängarna — titta
riktigt — på bordet — i alla hörn — i varenda
springa — å kom sen å säj vad du såg! viskade
Karigo hest.
Olle lydde förvånad och nickade långsamt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
