Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Sällskapsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
Men det blev genast protester. Lampan skulle
släckas och bara brasan lysa. Man skulle sätta sig
på golvet var som helst och Olle måste berätta. Och
så blev det, lampan släcktes i en hast och brasan
ordnades och Domquist fick inte gå, fast han redan
var på väg. Han måste sätta sig, men inte på golvet
utan på en stol, vilket ansågs på grund av hans mogna
ålder och ansvarsfulla kallelse honom mera värdigt.
Olle drog sin stol nära brasan och såg oroligt
omkring sig. Jo, de hade ställt till! Där sutto de nu,
eller lågo, som hopkrupna vita höns.
Vita höns!
Men han måste väl börja nu. Och så stirrade
han in i glöden och började historien om skolhuset
i Dombo.
— Den här historien är det farligt att tala om,
för den har det felet att inte vara så gammal, att den
kan räknas till kulturhistorien. Han blinkade åt
Domquist och skrattade mycket dämpat.
— Det var vid Dombo fattighus — ni vet väl, var
det är — annars, om ni inte vet, så ligger det
ungefär där solen går upp i maj månad, fast inte fullt så
långt bort. Där är ett skolhus, som hör fattiggården
till, ett stort, högt skolhus med gammalmodigt tegel
på taket, och ett lågt, brett fattighus är det, med
mossigt spåntak och lortiga trappor och skumma
fönster. Och det kan just göra detsamma, för dom
som kommer dit ä’ inte vana just vid nåra finesser
i fråga om bostad — det hör inte hit — där bor
många kvinnor med barn utan far, och många gamla
kvinnor och gamla män och alla är just. jämt upp
så pass härdade i fattigdom förut, så det biter ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
