Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Historien om en fredlös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
rädd. Det gamla duger inte i kväll. Och din dotter
blir bra — men hon förlorar sitt minne, och det vill
du helst.
Och Ninas steg upp och tackade och ville betala,
men Janken tog inte emot.
— Tacka Gud i stället, sade han.
Men när Ninas gått, fick Janken ingen frid mer.
Han var ju på den breda vägen, som leder till
helvetet, och fast hans tro hjälpte honom att med
herrens kraft hela sjuka, så var han dock en förtappad
man.
En gång i sin ungdom hade han önskat, att
djävulen måtte bistå honom, och sedan hade han lyckats.
Han hade botat många och fördärvat många. Hans
kraft hade varit stor, hans ondska större. Var det
för sent nu, att bli en annan?
Det var värst med den stränge Guden, som satt
där uppe och såg allting och skrev i sin stora bok.
Och Janken mindes, att han en gång lovat djävulen
att bli hans för alltid. Det hade skett under vissa
åtbörder och var bestyrkt av en blodröd ed. Var det
djävulen han såg den gången? Kunde något annat
se ut så ? Men var det nu han — då var allt förlorat.
Det berättas att Janken grubblade över detta, tills
han vart vansinnig. Då var han förlorad för denna
världen. De gamla säga, att de i sin ungdom sågo
en vitskäggig gubbe driva omkring på de höstruskiga
vägarna med en järnklubba i handen. Han stannade
här och var och slog med den på stenarna, och
formade gubbar av våt lera mellan händerna. De säga
att han hade stora, håliga ögon och långt tillrufsat
hår, och att han aldrig gjorde något illa åt någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
