Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Bönemötet på Kavelås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
borde det varit en gloria kring hennes hår.
Stor-Andersson tog upp en sång.
"Ingen hinner fram till den eviga ron,
som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron,
varpå vår salighet hänger–-
Men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars går himlen förlorad!"
Genom bruset av hopens råa röster hördes
Stor-Anderssons stämma, och den var lika sträng som
det grova klädet i hans svarta röck. Somliga
kvinnor gräto. Om himlen gick förlorad, då var allt
förlorat. Det fanns reson i att vara fattig och slita ut
sig till bara bleka benen, om det ändå fanns hopp
om bättre tider! Och det fanns ju! Fast ingen kunde
leva som Stor-Andersson, han var ju så sträng och
lagisk. Men det fanns ju nåd också!
Då steg Stor-Andersson fram och läste upp texten,
och den var sträng som den gamle guden själv.
En ung kvinna med ett barn i knäet skalv till, och
utanför fönstret skrapade den stora aspens grenar
gnisslande mot glaset. Någon hostade, så böjdes
ryggarna igen, och den stränga stämman gick som
en lans av järn genom rummet:
"Och om någon kommer till mig och icke hatar sin
fader och moder och hustru och barn och bröder och
systrar och därtill sitt eget liv, han kan icke vara
min lärjunge."
Det var inte många, som fullt fattade den texten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
