Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
— Tja, en behöver förstås inte ta slipningen som
ett skoj, funderade Olle, rörande om med en
järn-påk i glöden i Karigos öppna spis. Egentligen är det
det största allvar som finns — ett rent rakt förbannat
allvar. Han stödde sig mot järnpåken och såg på
Strid och Karigo, som tappade brännvin ur en
tjugu-kannorskagge i en kopparskopa.
— För när allt kommer omkring, tas det ändå
alltid som medicin mot alla slags lessamheter, som
inte slagit sig till ryggen eller magen. För då hjälper
bara trolldom.
Karigo låtsades inte höra gliringen.
— Tänk på denna döda människa, fortsatte Olle,
detta ostörda avsomnande, ensam i skogen under
furorna, bland ljung som fryser under brinnande
stjärnor–
— Hur vet du, att han var ensam ? frågade Karigo
häftigt.
Olle sträckte sig bakåt mot den svarta muren och
körde händerna i fickorna, i det han började läsa i
Karigos ansikte. Hans hjärna arbetade, kinderna
färgades rödare och ögonen glänste genom
halvmörkret. Han lutade sig plötsligt framåt och började
tala med frånvarande blick.
— Jag kan tänka mig att han inte var ensam —
det var två till–och den ena är mörk — den andre
ljus — och klädda som landstrykare — och de gå
efter, när den ensamme går ut från byn — genom
Västerfallet och Södra berget — han tar norra vägen
över Södra berget — Olle såg rakt in i Karigos hårda
ögon — över Södra berget och upp mot Tjäderdalen
— och de två gå södra vägen genom vilda passet —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
