Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
av männen. Som alla gånger när det söps fick man
bara kall mat. Brännvinet ersatte det varma. Där
fanns också öl i två bruna trästop. De satte sig ner
och åto och drucko.
Karigo var snart stupfull.
— Hi-hi! skrek han, och visslade mellan
fingrarna, härmande en svala. Är ni inte rädda för
djävulen ?
Sedan kröp han över golvet på alla fyra.
— Är ni inte rädda, era myrlingar ? gläfsade han.
Han höll huvudet rätt upp medan han kröp, och
krafsade med de grova händerna mot golvet. Hans toviga
hår stod rätt upp, ögonen brunno. Strid ryste, och
Olle skrek att Karigo inte skulle få mer brännvin.
Han var själv ganska duktigt berusad.
— Skäll, skäll som en hund, du apa, du skabbiga
katt! skrek han från sitt hörn i spiseln, där glöden
grånade och falaskan dansade i draget. Dä låter fan
så mycke bättre om du skäller som en hund!
— Jag kan skäll, jag! skrek Strid gällt. Han satt
vid bordet, hängande huvudet mot bröstet, gungande
fram och tillbaka med överkroppen som ett vasstrå
i landvågor, nickande och spottande ner mellan de
vitt åtskilda benen. Armarna hängde och blodet
fyllde händerna tills de liknade klubbor.
— Tig — du är en gris, grymtade Olle. Han blev
allt rusigare, hela det svarta rummet gungade,
Karigo gungade, Strid gungade och den
fotogendry-pande taklampan dansade.
Nu började Karigo plötsligt sjunga, med hes och
bölande röst, sittande som en hund mitt på golvet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
