Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
— Visst hörde jag! Olle vände bort ansiktet, som
plötsligt blivit kritvitt, men dock lugnt. Visst hörde
jag! Han svarade bara på ditt hundskall — men jag
tyckte det lät som en räv — i alla fall är han inte
vaken — det var i sömnen, du, var snäll och skäll en
gång till, får jag se på ansiktet hans–—
Men Strid skalv i hela kroppen och hade redan
öppnat dörren. Olle följde efter, svärjande över
Strids feghet. I dörren stannade han och härmade en
rävs gnällande skall, men fick inget svar från kistan.
— Men tänk om han dör! oroades Strid, när de
voro i dörren.
— Jag tror inte han kan dö — han är odödlig,
skämtade Olle för att få litet luft. Kom, så går vi
ner nu!
De rumlade ner för trappan, och Strid påstod, att
den vita hunden gick före dem hela vägen.
— Så sparka’n i ändan då, å försök behålla ditt
lilla förnuft en enda gång, svarade Olle mycket
otåligt.
Det stora köket var kallt och ruskigt och Olle
började plocka ved i spiseln, medan Strid satte sig
krokig och tillintetgjord borta vid bordet och
började äta av vad som fanns kvar. Han begagnade
varken kniv eller sked utan grävde direkt i maten
med fingrarna och stoppade in i munnen med en
glupsk fart; Olle hade fått brasan i ordning och
tittade beundrande på den hungrige. Han åt ju, så
att svetten dröp om honom! Tuggade och smaskade,
och hans ansikte var ännu stelt som i kramp och
ögonen glanslösa. Till slut var skålen tom, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
