Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det kallas vidskepelse - Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
— du ska höra vad jag säger — Strid Stri — i-dü
Djävul och gula råttor — kan du bli människa igen —
Men Strid bara stirrade fånigt på Olle.
— Jag skulle dra upp honom ur kistan och fick
armen loss — Karigos arm lossnade — hör du —
den ligger lös nu — svara mig — åh, död fulla idiot
–han reste sig i raseri och sparkade Strid i
ryggen. Sedan gick han bort och stirrade fånigt in i
elden, medan ansiktet ömsom blev vitt, ömsom rött.
— Armen lossnade, sade han högt för sig själv,
jag fick den i handen — åh, åh —
Han rätade plötsligt på sig och skakade av sig
rädslan med en ed. Det här måste vara misstag i
alla fall, en arm, även på en död, lossnar inte när
man drar i den.
"Jag såg din vita duva
ho — ön flög i su—unna-n — vind
å so-ola sjönk i — i — östa-a-n sko-og —
så — å rö — so-om Karins — ki-ind"
lallade Strid borta på golvet. Han hade börjat krypa
nu. Han var förfärlig att se på. Nu kom Olle att
tänka på den döde, som låg på sitt sista läger därute
i svalboden. En ny känsla av ensam fasa kröp genom
hans kropp, och med ett döds fånigt grin grep han
skopan och hällde i sig mer brännvin.
Det gjorde verkan, och han tog ännu en klunk,
och sjönk som bedövad ner i spiseln med ryggen
mot de röda glöden. Nu hade Strid somnat, och låg
och snarkade med ormbuktad rygg och utsträckta
armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
