Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Hans sorg när Greta dog hade varit onaturligt
stor, och han kunde aldrig låta bli att fråga sin mor
hur gammal hon nu vore, ifall hon levde. Åter och
åter grät han över henne, mest i tysthet för sig
själv.
En gång lekte han ensam vid Rökiga Myren och
höll på att bygga en bro över bäcken där. Han
menade att myrorna skulle kunna gå på den och var
mycket stolt när den slutligen upptäcktes och till sist
riktigt myllrade av de små bruna arbetarna, som
gingo att upptäcka en ny värld på andra sidan
vattnet. Några föllo i och drunknade, andra hjälpte
han upp igen med ett halmstrå.
Det var en solklar dag och led mot kvällen. Han
satt på bäckens strand med de bara fötterna nere
i vattnet och såg på myrornas myllrande tåg över
bron. Då kom han att tänka på, hur roligt det vore
om Greta varit med. Just då skymtade något vitt
ute på myren. Där var hon igen, hon stod där i en
vit klänning, hon vinkade åt honom. Hon såg ut
att vara fem eller sex år. Han sprang upp och
ropade hennes namn, ty det var ännu fullt ljust, och
han var inte rädd. Hon stod kvar och vinkade.
— Greta, jag kommer! ropade han, och så
störtade han handlöst, med sträckta armar, ut i den
sanka myren. Men då försvann hon som förr. Hon
liksom drogs ihop till en liten, liten ljuspunkt som
blev allt mindre, tills den ej mer syntes, och han
stod nedsjunken till knäna i dyn och stirrade ut mot
tjärnen som glimmade silvervitt långt därborta.
Efter den dagen började han drömma underliga
drömmar, nästan varje natt. Han fann aldrig ord att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
