Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
Karl Anton var en renhårig grabb, Svarta Te hade
redan lagt dit paketet och det var bäst att det inte
rördes förrän han kom fram med det, så öppnade
nog Norrtelje, annars även kallad Gula Gamen, det
och då fick alltid Karl Anton sitt kaffe för besväret.
När Karl Anton axlade ryggsäcken förvånades
han först över dess tyngd och fann det en smula
oförskämt av dem att be honom bära så mycket,
trött och utsliten som han var. Men det var nu intet
att göra åt den saken — kunde det inte också
uppfattas som om de redan erkände honom som
kamrat? Han skrattade litet bittert. Men han släpade
sig fram med sin börda så fort han kunde för att
snart vara den kvitt, och han började tänka på annat.
Han hade arbetat i tre dagar därnere och inte
lidit så mycket förföljelse som han trott. Kanske
det ändå fanns möjlighet att han kunde lära sig att
förtjäna sitt bröd? Det kanske också fanns hopp
om att hans syn ej skulle avtaga mera? Skulle det
börja så småningom ljusna litet, efter alla dessa
bittra år?
Han satte sig ned på en kullfallen trädstam och
tog av sig ryggsäcken för att vila ett ögonblick,
eftersom kvällen var ovanligt blid och allt började
se litet försonligare ut.
Dessa rallare kanske ändå inte voro så i grund
och botten ohyfsade som han trott.
Och han var omänskligt glad över en sak: Nu
skulle alla de som trott att han aldrig kunde själv
förtjäna sitt bröd få se att han kunde det. Efter
ett halvårs träning borde han kunna uthärda vilket
sällskap och vilket arbete som helst, och då skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
