Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
hjärtat. Och sen sa han lugnt och klart fy fan, och
så var han slut.
Sjukvårdaren slog stött ihop boken och gick, och
David tog upp samtalet med den tunna rösten. Han
hade ingen aning om ansiktet, som var helt och hållet
begravet i bandager, ur vilka endast ett stort grått
öga tittade fram. Högra armen och handen voro
också omlindade med trasor.
— Har ni legat så här länge ? frågade David.
— Ända sedan Winkbury-slagsmålet. Har ni inte
hört talas om Winkbury-slagsmålet? Då ska jag säja
er, att maken till slagsmål blir det inte i den gränden
på tio år. Jag tog gadden av fyra, men så vart jag
enögd också på kuppen, och det kan kvitta, jag har inte
mer att skåda än jag kan göra det med ett öga. Och
nu ska ni berätta hur ni kom hit, det är alltid
intressanta omständigheter som sända folk hit.
David berättade, och när han slutat och talat om
hur han upptäckt att det enda han dugde till var att
sjunka allt djupare, då nickade byltet borta i sängen
instämmande.
— Och nu ska jag hemskickas, avslutade han med
en suck.
Men då reste sig det vita byltet och fnös.
— Ge ni fan i den saken, ropade den tunna rösten
ur byltet. Jag har ingenting emot att folk sjunker —
men det ska göras med stil!
— Vad ska jag göra? Jag kan inte skaffa pengar
här.
— Ni kan inte — men den där Crispi eller vad hon
hette, som ni talade om–
— Men jag tycker inte det är hederligt–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
