Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Hårt biter hedens vind.
Din magra, vita kind,
Och dina hårda händer äro kalla.
När två i mörkret mött,
Och bedit där och dött,
Mot hård och öde sand må regnen falla."
— Säj inte ett ord, viskade Karl Anton. Nu går
vi. Det är inte så långt kvar.
Viel grindarna till fattighuset skildes de.
— Nu ska vi höra, sade Karl Anton muntert, vad
dom tar för det trevligaste rummet. Och han ringde
på klockan. David, är du kvar, ropade han.
Men David var borta. Han ville ej vara med
längre.
— Jag tycker jag hör steg, sade den blinde. Det
är väl vaktmästarn, nu gäller det att inte tappa
humöret. För djävulen, det är svårt nog att inte visa
folk vad man har att tänka på.
— Vem är ni? frågade en godmodig röst från
gården.
— Jag är blind, arbetslös, hungrig och törstig och
trasig och utan tak över huvudet. Vem är ni ? Har ni
plats för en familjemedlem till?
— Jaså, det är den blinde Rammen, mumlade
mannen, kunde just tro det, ni är inte anmäld i
vederbörlig ordning.
— Enligt Sveriges rikes lag skall ingen tillåtas
svälta, ligga ute, tigga eller sådant, utan av de
kommunala myndigheterna –-
— Stopp, stopp, men Ni har föräldrar–
— Det var därför jag vill in här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
