Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
— kanske simpel tjuv också. Jag hade fröet till alla
synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig, men
hederlig, och det är inte så litet! Så att han kunde
berömma sig själv också, men det hade han
rättighet till, ty han levde som han lärde. Och den gamle
vitskäggige log så att ansiktet var som en
hösthimmel med klar sol. Och si, det var allt av Herran
kommet!
Och där sitter han på sitt skräddarbord och syr
och syr medan hans fattiga liv stupar ned mot den
evighet som han aldrig är rädd för, mot den död som
han håller av som en vis vän därför att den ej mer
kan förfära en nerv i gamle Efraim. Han är en
rätt kristen, möter varje bekymmer med en ny
lovsång, begraver sina barn, när de dör eller när de i
vanvettig yrsel själva ta sina liv, begraver dem med
fruktan och bävan inför den stränge guden, men
rä-des ej, förtvivlar ej, går hem och arbetar igen som
om intet hänt. När sjukdomen bröt ned honom såg
han himmelen öppen. All livets bitterhet var hans
arv och för allt tackade han Gud. Det är en
underbar man.
Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll
och skickar upp alla sina bekymmer till himmelen.
Och om han tror att de hamna rakt framme vid Guds
tron — varför skulle vi betvivla att de göra det?
Och hamna de inte där, så stor sak vart de ta vägen,
huvudsaken är att Efraim blir kvitt dem! Eller hur?
Men nu skall jag gå.
Den sista delen av Davids berättelse hade
framsagts på ett visst högtidligt sätt, som också kunde
vara trötthet. Han reste sig upp, tog den olycksaliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
