Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
främmande och en, som därtill icke just gav något
förtroende tillbaka. Ofta under det David satt och
berättade tycktes Hartmans uppmärksamhet alldeles
slappna eller fästas på något besläktat med det man
talade om. Han avkopplades på detta sätt flera
gånger och satt försjunken i något annat, lyssnade
till hälften, nickande då och då och ibland skakande
som av en rysning.
Han föreföll ytterst noggrann med sin klädsel och
hade små fötter och små välvårdade händer. Men
det var först i Chikago, David lärde känna honom
som den alltid behärskade, omåttligt lidelsefulla och
förbrända människa han var. De drogo tillsammans
ut på äventyr, besökte kvinnor och opiumhålor och
sutto på de väldiga krogsalarna och lyssnade till
sorlet från de drickande, brådskande människorna.
De besökte underjordiska krogar och
danstillställningar, alltid blott som åskådare.
Då han begagnade opium första gången rökte han
icke, utan de togo in det i små tabletter som
innehavaren till stället försålde. David satt i en stoppad
men trasig stol i ett rum som efter hans beräkning
måste ligga långt under gatan, i nivå med kloakerna.
Affären hade ingen skylt men på övre botten var
ölkrog, å båda sidor bagerier. Man kom dit på en
stentrappa genom en lappad glasdörr. Värden var
norrman. David såg honom blott en gång, när han
lade tre små paket bredvid Davids ölglas. Mitt emot
satt den bleke Hartman och lärde honom hur starkt
öl och opium tillsammans ge ett rus som för det
mesta ej söver, men som verkar oerhört befriande
och lugnande. Hartman var så glupsk att han nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
