Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
det slutade med att han försökte förringa
äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och
även som njutning. Även äventyret var en illusion,
liksom allt annat. Varpå David svarade på ett sätt
som narrade Hartman att på nytt. skälla ut allting
som de bildade människorna värderade. På det
sättet sutto dessa bägge och stredo med varandra. Ofta
blevo de ovänner men försonades igen då de ej
kunde leva utan varandra. På ett egendomligt sätt hade
den lärde miljonären och den poetiske fattiglappen
nitats ihop och voro i mycket så lika, att den ena
långa stunder bara verkade parodi på den andra.
De reagerade mot olyckan och lidandet på precis
samma tröstlösa sätt, Hartman dock kanske i något
högre grad av bittert lugn, möjligen beroende på att
han var femton år äldre än David.
Naturligtvis umgingos de högst sällan nyktra med
varandra, och om detta någon gång inträffade, revo
de bara sönder varandra, sutto moltysta efteråt och
bara "svettades ångest", talade igen för att påminna
varandra "hur komplett omöjligt det var att leva",
hur vansinnigt smutsiga de kände sig då de
hemsöktes av sina minnen. Förbränd var Hartman,
förbränd ända till benen i de skamligaste nöjenas brasa,
bränd var också David, fast ej alldeles utbrunnen.
Men så var han också yngre, i honom glödde dock
en livets längtan, ett halvt hopp om att det dock
kunde finnas något gott kvar att söka efter i
mullhögarna.
I Liverpool skildes David från Hartman, som for
att uppsöka någon bekant på landsbygden. David
roade sig så gott han kunde en vecka, blev häftigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
