Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
filosofiska grubblet kom igen, understött av de
nyligen inträffade samtalen med Hartman. Han
längtade efter denne, efter någon undervisning i att
tänka systematiskt och förnuftigt om det som han
sökte undfly men ständigt åter råkade fast i, det
planlösa grubblet om själen, det odödliga, synden,
straffet och det stora onda, samt det gudomligas
förhållande till smärtan — en sak som Hartman lärt
honom att stirra sig blind på. Nu hade han kommit
så långt att han ej trodde på Gud mer, icke ens en
minut, men nu ville han antaga ett gudomligt
väsende. Skillnaden var ganska stor, men den
förvirrade honom. Han ville dock alltid antaga vissa
egenskaper hos detta väsende, och han fann hur djupt
rotat begäret efter en gud att bedja till i nöd var hos
människohjärtat. Det var svårt att icke alls kunna
tro på en personlig gud och ändå alltid ha ett
brännande behov av en sådan. Och det där med
"väsende" — låg inte i själva ordet en ansats till
egenskaper?
En kväll gick han nedför dalen för att hämta
vatten i Kersnas kallkälla. Han var som en drömmande,
han tyckte sig invävd i vissnande löv och stjärnljus,
med höstmörka skogar runt om, den
ljungblomman-cle heden under sig och den djupa rymden till tak
över detta granna fängelse. Hur liten och trasig och
smutsig är jag ej, mumlade han, med mina sotiga
händer och min buckliga vattenhink! Kunde han göra
något, en enda rörelse utan att märka sin egen
klumpighet bland alla skapelsens förnäma ting? Sådan var
människan. Räven och mården voro bättre varelser,
åtminstone renare i pälsen! Träden hade andakt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
