Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
såg efter dem häpen. Ute på gatan räckte Ziri
honom handen till farväl. Hon såg gråtfärdig ut,
hennes läppar darrade. Hastigt slet hon sig ifrån
ho-nom och sprang sin väg. Han stod och såg efter
henne, och en plötslig kvla smög sig över honom.
Han skrattade hårt för sig själv och gick trotsigt
nedåt gatan. — Farväl, mumlade han, det var
således det hela. En ofantlig dumhet. Det var hon som
hade förnuftet den här gången. Och nu — nu —
På två dagar brydde han sig icke om att uppsöka
Hartman, fast han nu så väl behövt det. I stället
drev han mållöst kring gatorna och kom alltid
mycket sent hem till vindsrummet, där antingen Terje
sov i sitt hörn eller också var borta med alla
kamraterna. Han brydde sig ej om att äta ordentligt, då
och då kastade han i sig en bit mat på något billigt
kafé och fortfor att ströva omkring, tills han en
kväll mötte Hartman. Han dök genast på denne
med en begäran om att få låna hundra kronor. — Var
fan har du varit? undrade Hartman, vet du jag har
gått och tänkt på dig. Du går väl inte och svälter?
Men vad har då hänt med dig — du ser ju ut som
du skulle få fläcktyfus?
— Jag har varit litet klen, ljög David fräckt.
Hartman tog, förvånad över hans förändrade,
brutala sätt, upp hundra kronor och lade i hans hand.
— Gå och ät och drick ett glas öl! rådde han. Jag
skulle gå med dig, men förargligt nog är jag
upptagen just nu.
— Tack. Det gör ingenting. Jag kommer snart
till dig. Med dessa ord försvann han om gathörnet
som om han haft mycket brått. Men strax han kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
