Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
307
— Käringen, ser du, hon Karolina, ä en så
häl-vetes gnatig varelse, pustade han. Du ska setta här
å höra på när jag berättar, för aldrig får jag en
minuts ro hemma, för svartsjuka och ilande. Hur har
de inte vari för mäj i alla tider å hur ä de inte nu!
Utskälld åttå alla i byn, nersvärtad inpå bara benen,
å en svärfar som hissar opp min hustru å mina barn
mot mäj, ensam å övergedd i hela världen, å ta mäj
fan ä du inte den enda på jorden ja kan tala me’.
David satt på sängkanten ett stycke från honom
med huvudet bortvänt. Nilenius fyllde hela hans
sovrum med en underlig snuskstank, han bytte på senare
tiden aldrig kläder. Hans kropp, händer och
uppsvällda vådor med lindor omkring voro så väldiga att
han nästan uppfyllde det lilla vindsrummet. Plötsligt
vände sig Nilenius om med ett ondskefullt flin och
sade:
— För resten har du nog inte vandrat så värst
gudlit genom världen du heller, he, hö! Va tror du
din gamla far skulle säja om han hadde reda på den
där Ziri?
David röck till, blev het och sprang upp på golvet.
Han kunde ej fatta att Nilenius även kunnat snoka
reda på detta. Han sneglade mot sin vilja, rädd att
förråda sig, bort mot bokhyllan där hennes två brev
låg — han drog en lättnadens suck nästan, de hade
ju ej innehållit någonting annat än några oskyldiga
utgjutelser, de förrådde ingenting. Men — men i det
ena stod det något om att hon ville uppsöka honom här
i skogen. Han gick resolut bort och tittade — ingen
hade kunnat röra breven. Under tiden iakttogs han
noga av den rödbrusige, halvrusige jätten i sängen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
