Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
David såg förvånad på honom. — Du vet då inte
att jag har sett honom — jag har sett ansiktet. Men
han hade inget hjärta. Det är Hans hjärta jag letar
efter här i stenarna. Tror du inte att Guds
barmhärtighet finns här? Men säg mig att jag bliver ren —
om en — två — tre dagar — men till dess skall jag
vara utom lägret, säger Herren! — Men tyst nu —
David bleknade plötsligt och lutade sig mot sin slägga
— de sjunga — de sjunga däruppe!
Och Hartman var nära att sjunka ihop av rörelse,
men han behärskade sig och lyssnade. En sång kom
däruppifrån stugan, två gamla röster sjöngo, den ena
var en gubbes, skälvande och tunn, den andra,
troligen moderns, litet fylligare. De tego bägge och
lyssnade, men plötsligt började David sakta gnola med
och knackade varsamt takten mot en sten med
släggan. Fallande och stigande och vaggande slöto sig
de två rösterna däruppe liksom intill varandra,
stödjande och bärande varandra ut i vinden och vårnatten
och doften av granbarr och klöver, och blandade sig
med surret från humlorna och de små klingande
slagen av släggan :
0 Gud vi täcke Dig för att Du gav och tog!
1 kärlek sträckte du din hund mot den som så du slog.
För oss till sist till dina hus i frid,
giv oss en var en ren ovansklig skrud —
ty trefallt lovad, lovad vare Gud!
Men då sjönk David ihop i våldsam, befriande
gråt — De tacka honom, de tacka honom för allt
detta! snyftade han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
