Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
det är du och det här gamla stället. Stenröset här.
Och den andra hälften — det är mitt liv, mitt liv
sedan jag lämnade detta.
Men när natten kom, letade Karl-Jakob rätt på en
gammal taklös lada i en av skogsslogarna, bröt löv
och bar in till bädd och lade sig. Nu skall jag sova ut,
tänkte han, nu skall jag vila mig från staden, från
männen, kvinnorna och kärleken och affärerna. Nu
skall jag bacla min själ i tystnad och ensamhet och
liksom gråta ut vid en mors bröst. Så tänkte han,
men han kunde ej sova på länge. Han tänkte: vad är
mitt liv? Affärsmännen kalla det förfelat därför att
jag blivit fattig, vännerna därför att mitt hjärtfel
när som helst hotar mig med döden, kvinnorna
därför att jag icke har några barn.
Nu var han kvitt människorna, ensam med det
doftande lövet, med gräset, ljungen, blommorna, med
ormarna, ugglorna och rävarna, med det varma stora
sommarnattsdunklet och vår Herre. Medan han
tänkte så, såg han ett ansikte i ladans dörr. Han
blev icke rädd, han visste vern det var. Back-Erik
kom för att hälsa på.
— God afton, Karl-Jakob, sade han, du sover i
min lada, som jag timrade när min hustru var
havande, och hon fick sitt barn i denna bostad, vi vart
drivna ut ur byn av bönderna och vi ville inte komma
på roten. Plötsligt blev hans gestalt så hög, den växte
till en jätte, högre än furorna, och stod upp som ett
torn ur den taklösa ladan.
— Jag är det stora Bekymret, sade jätten,
människornas bekymmer som går omkring i skogarna.
Och sedan smalt han bort och försvann och i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
