- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / IV. Posthuma noveller /
55

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

55

kommer han mycket nära och viskar i mitt öra: O,
var lycklig, du skall få leva länge, länge!

Jag har känt mig fullkomligt tvådelad. Jag har
börjat kalla min frånskilda part helt enkelt för
Målaren. Men jag vet icke mera var han är, han
kommer aldrig till mig mer. Och min kropp blir allt
tyngre, slöare och vidrigare, min hjärna allt
besynnerligare med sin virvlande oro och mitt ansikte med
dess skenbara lugn. Nåväl, sade jag mig, är lugnet
endast skenbart, så behövs bara att börja arbeta igen.

Men jag har förnummit att det jag sålt är min
själ. Målaren, han som såg visioner och drömde och
brann och diktade. Men han var väl icke hela min
själ. Och jag har med honom blivit av med den
ångest som är av själ och ljus, och jag har kvar den
ångest som är klibbig av fett, av jord och välstånd.
Ibland förefaller det mig som om Målaren funnes
kvar inuti mig, men omlindad av talgtjocka hinnor
och fet cellväv, så att han aldrig kan ta sig ut. Och
därför beslöt jag mig för att släppa ut honom.

Medan jag nu skriver dessa sista rader sitter jag
på Vaberget och försöker drömma, fast jag undrar
om jag kan drömma mer. O, en underbar tanke
har bemäktigat sig det som är kvar av min gamla
själ: jag skall nu göra mitt sista och största
konstverk, jag skall döda den feta, flämtande och dumma
kroppen, ty Målaren, själen är därinne, och han
skall bli fri och fara till stjärnorna denna klara
morgon. Rymden är klar som kristall och fjärran moln
lysa som guld som glöder i eld. Jag känner mig
upprymd och rädd på en gång. Kanske, tänker jag, det
var endast detta att min kropp blev mig för tung,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/4/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free