Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DÖDENS TRÄDGÅRD
En gång levde en ung målare vilken befanns vara
alldeles för allvarlig för sitt yrke. Han målade alltid
Sorgen och Döden, när han ej målade Smärtan och
Fasan, så att till sist alla hans vänner började tycka
att det nu kunde räcka till med dysterhet. Livet är
stort, skönt och fullt av glädje för den som kan se
det, sade de, och så började han grubbla över varför
han icke kunde se sådana ting.
Han började måla porträtt, men även i dem inlade
han något som människorna icke ville känna igen,
lusten, begäret, hatet och lögnen, alla dessa drag som
man icke vill se då man ser sig i spegeln. Därtill hade
han tagit för vana att spörja modellerna om de
någonsin tänkte på sina odödliga själar och om de
aldrig grubblat över hur man skulle kunna leva sitt
liv så att man aldrig tärdes av samvetskval. På grund
av detta ville snart ingen sitta modell för honom, ty
de ville icke svara på frågor och icke påminnas om
att det fanns synder och samvetskval. Han blev utan
inkomster och hans vänner bearbetade honom med
att nu äntligen slunga allt detta ynglingagrubbel, som
de kallade det. Nu skulle han måla det väldiga,
glädjerika livet. Men han förstod dem icke riktigt.
Han beslöt att måla icke livets fröjd, utan dess frid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
