- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / IV. Posthuma noveller /
90

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

90

var ej längre jordiskt, det steg upp som låga böljor
av ljusmättad färg ur marken och blommorna brunno
och lyste som små stjärnor. Han kände ej mer sin
kropps tyngd, ej heller hade han någon förnimmelse
av att vara på jorden. Framför honom låg landet,
lågt och vidsträckt och skälvande av dofter och
sommarblomster. Och detta var ändå bara stranden
av blommornas och ljusets och vällukternas hav: allt
detta liksom bildade en strandvall och bakom denna
dansade en vit och väldigt lysande ocean, kastande sitt
eldgnistrande skum i höga kaskader bland öarnas
snöbollsträd och sydlandsblomster.

Och just som han var i färd med att springa dit
ut och kasta sig in i ljushavet kände han att han ändå
var för tung. O, det är mina kläder — det är mitt
omhölje, som binder mig kvar vid jorden! ropade han.
Men just då mötte han en stark vindfläkt som kom
från havet, och han skrek nästan till av smärta, ty
det kändes som om vinden rivit itu honom, men i
nästa ögonblick kände han sig lättare. Han tyckte
sig vara som ett sommarmoln — och ändå var det
han — alltjämt ännu han själv.

Men när han trängde sig fram genom de luftiga
träden vars blomster voro av eld för att nå oceanen
där bortom, hörde han tunga steg bakom sig och såg
hur den gamle mannen med spaden förföljt honom.
Dock tycktes han ej kunna se honom, utan stannade
och böjde sig ned över något mörkt som låg på
marken. Det var kroppen, och den liknade en illa sliten
svart dräkt med något livlöst i. Triumferande bar
Döden bort det på sina starka axlar. — Jag visste att
du skulle stanna i min trädgård, viskade han och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/4/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free