Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
dömd. Inför rätten skulle han ju kunna återtaga sin
bekännelse.
Det var en hård dag med snöyra och vass vind när
vi foro upp, länsmannen och jag och ännu en man.
Länsmannen var en fryntlig och säker karl av den
gamla sorten. Ingenting kunde gärna bringa honom
ur fattningen.
Vi hittade stället efter många förfrågningar, en
ganska stor, förfallen torparstuga med en farstukvist
vilken hängde lik en ruttnad ram kring en låg och
bred rödmålad dörr. Jag ville först gå in för att
förbereda gubben och öppnade sakta dörren.
Han hade hängt sig, stående på knä i sängen, som
stod till hälften utdragen vid ena långväggen.
Ansiktet var svartblått ännu och ett smalt snöre som löpte
från hans hals upp mot taket hade ätit sig in djupt
runt hans magra hals. Under dödskampen hade han
sparkat ut innehållet ur några trasiga dunkuddar, så
att dunen nu virvlade runt golvet när dörren
öppnades.
Länsmannen hajade till, svor ett tag litet dämpat
och ryckte fram en kniv för att skära loss liket som
redan var stelnat. Men jag stod stilla och tänkte
endast samma tanke upprepade gånger: Jag kunde ha
gett honom sakramentet — jag kunde ha gett . . .
Nå, nu var han väl lika lycklig ändå — eller
olycklig. Hans kamp hade varit bitter som galla och hans
skräck namnlös, men nu behövde han oss ej mer.
Men jag har fått avsmak för prästkallet. Inte ens
om jag kunde tro på det nyaste apostolicum kunde jag
vara präst. Ty det är dock inte fråga om att hålla
uppbyggelsetal bara, det är fråga om själavård.
10 — Dan Andersson IT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
