Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
hugga lien i sten alltför ofta — ty slipningen var
tidsödande. En karl förbrukade i en stenig sloge ända
till tolv nyslipade liar på en förmiddag — arbetet
brukade börja klockan fyra och fem på morgonen,
någon gång klockan tre — en annan karl sattes högt
i värde emedan han trots det att han slådde lika
väl och noggrant och breorna blevo lika stora och
innehållsrika efter honom ändå ej behövde byta lie eller
slipa så ofta. En sällsam musik, som ännu ringer i
mina öron efter många år, är librynets, brynstenens
melodiska knäppning mot stålet, när man begagnade
detta hjälpmedel för att slippa byta lie för ofta.
Taktmässigt, fort och virtuosmässigt hamrade brynet
mot eggen, och de milsvida vilda ängarna genljödo
av stenens sång mot det av gräset grönfärgade
stålet. Men ofta var detta brynande den lejde och
jäktade slåtterkarlens lilla fint för att få räta ryggen
och få sig fem minuter — det vet jag av egen
erfarenhet !
Slåtterkarlarna ställde upp sig i slaglinje, var och
en fick klara ungefär lika stor bredd av slogen, far
i gården ledde kampanjen ifall han var ung nog
därtill och inte så pass välbärgad, fet och lat att han
helst stod vid ladan, i skuggan och lagade slipredet,
bar vatten i hon, slipade någon lie och emellanåt stod
med nacken i vädret och surmjölkskrukan för
munnen, svalkande sig som endast en riktig chef kan
svalka sig, under det de lejda ryggarna bågna under
brännande sol, bland myrtuvor, risvålar, humlebon
och getingar.
Men jag glömmer mig — det var inte riktig
surmjölk i bleckflaskan, som stod i skuggan ladan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
