Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
— och när jag slutat skall du förstå att det är
sanning!
Han hade stått inne hos handelsmannen och för
sina sista kronor handlat sill och mjöl och tändstickor
och salt, så mycket att han skulle kunna reda sig över
månaden och slippa gå de två milen mer före
jul-skaffningens början. Ganska hårt och tungt belastad
hade han gått ut i skymningen, sedan han fått två
supar av handelsmannen, som han brukade binda nät
åt och som han var litet släkt med. Sedan hustrun
dog och han begravt sin enda dotter, som blivit tokig
av kärlek och gått ned i tjärnen vid Tvåmyrarna,
hade det ständigt gått bakåt för Anders. En gång
hade han varit en storbonde, men inte av den dryga
sorten, han var av det sinnelaget att han hjälpte alla
fattiga. Det fanns inte en torpare som inte var
skyldig honom pengar — behövde de en ko och inte hade
pengarna, så gingo de till Yxsjön. Anders tog
visserligen revers, han var riktigt affärsmässigt noga
med skrivning, men han drev aldrig in sina
fordringar. Man skulle tro att han i sin fattigdom och
ålderdom sålunda skulle ha åtnjutit omtanke och
tillsyn av grannarna — men —
Det finns ingenting som folk glömmer så fort som
välgärningar.
När han tog av genvägen över myrhalsen vid
Brännfallen var det redan så skumt att han inte
såg vägen riktigt, och han var sjuttio år. Han gick
sakta och stödde sig tungt på sin stora grova käpp av
en och tänkte på hur fort vintern kommit och hur
sträng han var. Sista gången han gick här hade det
varit eftermiddagshett och hundratals ödlor hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
