Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
ur mig, mot min vilja, jag måste gå hem och
försöka sova, jag har varit hos doktorn och fått
veronal.
Hans ögon uttryckte ej samma häftiga oro som
hans tal, och detta förundrade mig, han tycktes se
bort i fjärran, och om det inte fanns ett slags leende
djupt inne i ögonen, så är jag inte klok, fast
ansiktet såg både upprört och strängt ut och var
spök-blekt, skälvande. — Farväl, jag skall gå, sade han
plötsligt stillsamt, liksom om han kommit att tänka
på något som fordrade eftertanke i stället för iver.
— Du kan ju få veta det en annan gång, när jag
blivit på det klara med henne. . .
— Jaså–-är hon vacker? frågade jag sakta
och allvarsamt.
Han stirrade på mig som om han ej förstått.
Sedan viskade han liksom om han talat för sig själv:
— Nej — hon har bara kommit i min väg, hon
liksom spökar i min själ — jag känner samma
kärlek till henne som till alla lidande människor och
till andra också — för människorna äro verkligen
värda kärlek — du tror det inte men dom är värda
kärlek. Nu så kom den här bara närmare än de
andra, så att min känsla blev mera konkret i detta
fall, mer frappant. Nej — hon ar inte vacker, inte
särdeles ung heller–det är möjligt att hon är klok,
det vet jag inte. Nej —
Han skakades plötsligt av en häftig rysning, såg
på mig som om han ej sett mig och försvann utför
gatan. Jag satte mig på Johnsons bar för att tänka
på Nagelmans bägge spöken: narkosen och
kvinnorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
