Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
nas hennes skygga ihåliga ögon, och hur hon aldrig
tordes gå vägstigarna utan sprang genom kärr och
moras till handelsboden, där hon stod färdig till
språng ifall gubben bakom disken skulle göra någon
misstänkt rörelse.
Ibland har jag visst också en sjuklig åkomma att
tro alla människor vara mina vänner. Då går jag
ut och talar med alla jag möter och lämnar
förtroende och berättar historier, tills jag själv märker
hur nervöst jag skrattar och hur ivrig jag är att
komma bort, och hur rädd jag är att vända folk
ryggen, ty då misstänker jag att de tala illa om mig.
En monoman! En monoman som målar tavlor och
tiger och blir skygg, tills jag i förtvivlan ger mig
inför vem som helst.
Det är verkligen en sanning i att man kan bli
rädd för sin egen röst. Sannerligen, just som jag
står och målar och tänker på Timons av Aten sista
hälsning, så slutar jag upp att prata och bara tänker.
Jag ser ut genom fönstret, över hönshuset och
tallskogen och tänker :
"Gräv gravar blott — med död till arbetslön!
Sol, slockna! Det var Timons sista bön!"
Men jag vill inte att min sista bön skulle bli en
förbannelse. Med en välsignelse och en lovsång ville
jag flyga tvärs igenom de där ulliga kvällsskyarna
som äro röda som bomullen, ni minns, varmed de
feniciska herdarna torkade färgen av hundarnas nos,
då dessa ätit purpurvätskor. Men vad pratar jag?
Tvärs genom detta blodröda och in i den skälvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
