Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
och beslöt på stället att mörda skattemannen, vartill
vi önskade honom all framgång.
Simmons hade i sitt sällskap en av de värsta
lös-drivare som väl trampat kring i norra staterna. Han
var klädd i mockasiner och byxor av sämskat skinn
med fransar nedtill, som han själv klippt med en
sax. Dessa byxor räckte ungefär två tum över knäna,
och benen betäcktes av ett par grova raggstrumpor.
Han hade en sådan skinnjacka på sig som
indianerna förfärdiga och sälja till de vita, när de få besök
av dem i indianreservationerna, men som de aldrig
bära själva. Mannen försökte göra sig genom att
verka indian, och det skulle heller inte ha miissklätt
honom om han burit stjärten av en påfågel i hatten,
där han nu i stället hade revolverpatronerna
instuckna innanför bandet, med stålmantlarna uppåt. Han
bar ett repetergevär, kaliber 32, över axeln, och
tyckte inte om att Simmons kallade den råttbössa.
(Varje kaliber under 44 anses mindervärdig där
uppe.) Han jagade tydligen den lagade maten med
större iver än det kött som ännu sprang i skogen,
fast han skrävlade om sina jakter värre än Fred
Nelson. Måhända att han uppnått fyrtio år, han var
mager, såg härdig ut och kunde blåsa träpipa. En
sak var viss: han avskydde arbete som pesten och
vandrade från camp till camp för att skrävla för
mat. I Australien kallas typen för "solnedgångaren",
därför att han uppträder i lägret alltid mot kvällen.
Här har han intet särskilt öknamn, men han uppgav
sitt rätta namn vara Frederick Blackbury från
Alberta. Hans enda dygd var att han kunde berätta
historier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
