Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
Och så fann jag mycket lätt att de haft fel och jag
haft rätt,
och jag gladdes mycket att jag dödat dem.
Det är kanske mer än en av våra unga poeter
som skulle önska sig rätten att svara på kritiken
ungefär på samma sätt, för modernitetens skull
kanske med jiu-jitsu. Det är inte så länge sedan en
het-levrad författare skrev en insändare till en daglig
tidning däri han heligt lovade recensenten ett kok
stryk ifall han träffade honom, och det förefaller
som om ett sådant neolitiskt besvarande av kritiken
stundom vore det enda användbara ifall man
nämligen åsyftade att skrämma kritikern till evig
tystnad, eller, som Kipling längre fram i dikten
uttrycker det, att gå tillbaka till sitt eget halvarbetade
skinn och inte slänga det för att lära de andra en ny
garvningsmetod. Speciellt gäller detta om den
sortens kritici vilkas litterära anspråk äro konstruerade
efter en viss normalplan, vilkas oförtäckta raseri över
att finna något skrivet om saker dem de icke erfarit,
och angående vilka de känna en viss blygsel över att
de alldeles undgått dem, och angående vilka de
således icke kunna göra sig några principer, yttrar sig
i sådan grad av nervositet att de icke ens äro i stånd
att, som de eljes ämnat, bedöma arbetets
konstruktion: de äro för obehagligt berörda av att bli
på-minta om huru de från vaggan stått alldeles utanför
det verkliga livet. Ur stånd sålunda att analysera
formen, det enda de eventuellt skulle kunna yttra sig
om, kasta de sig över bokens ande — men då de
aldrig mött denne i livet, aldrig vakat en ångestnatt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
