Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter - Den dömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
DEN DÖMDE
Inför eder, mänskor alla, vill jag stillsamt falla ned,
här där dödens vindar mumla över hård och öde hed,
Ej för Gud men inför Eder kläds min kind i
skammens snö
och jag tackar er av hjärtat om I dömen mig att dö.
Svagt i kärlek var mitt hjärta inför mina likars kval,
mina brott mot Eder, bröder, är som stjärnors tal.
Själviskhetens ande bar mig i min ungdoms stolta
vår,
mina bröder jag förrådde under mödans mörka år.
Jag förtalade och sålde dem för ära och för bröd,
för att själv stå upp och lysa skänkte jag dem
mörkrets död.
Och det stora onda högmod, det som ej av gränser
vet
bar jag fram för er förborgat i en blick av
ödmjukhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
