Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanfragment - Vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
tro, att så kloka människor som han aldrig kunna
bli vansinniga, de komma endast att ibland bära sig
en smula besynnerligt åt. Inte ens detta doktorns
uttalande hade Hartman velat påminna om. Men
plötsligt frågade han:
— Har ni någonsin haft en uppenbarelse, fader
Ramm?
Den gamle såg upp med ett leende och skakade
på huvudet. Jag vet inte vad ni menar med
uppenbarelser. Plötsligt skrattade han muntert. Kanske ni
menar spöken — eller rent av änglar ?
Hartman tände förläget sin slocknade cigarrett
och log. — Förlåt min dumhet, sade han, men jag
menade — ja, egentligen menade jag, om ni sett
någonting från — en annan värld.
Han fann sina ord så banala, att han nästan
avskydde sig själv. Den gamle böjde sig blott djupare
ner över sitt arbete.
— En gån g såg jag en ung flicka, som kom
inspringande på golvet och kastade hela förklädet fullt
av snövita rosor mitt i rummet. Hon var kanske en
uppenbarelse. Och dörren var stängd . . .
— Är det länge sen?
Men den gamle svarade inte mer, nu tycktes han
kämpa med något och mor måste ingripa; med sin
lugna, nästan oberörda, frånvarande stämma sade
hon enkelt: Det var visst samma timme som det där
hände med Johan-Adolf.
Hartman såg på David, men denne kände tydligen
till historien. Han endast nickade på nytt för sig
själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
