Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanfragment - Vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
för såna här små vardagsmänniskor. Om de får sina
hem förstörda och för skams skull får gå i
landsflykt, så det gör väl ingenting. Man är väl en
diktare, en poet, ha, ha, man bryr sej väl inte om
krypen, inte. Ni kan ju gå och ta henne nu och gifta
er med henne och ge henne andra barn i stället, ty,
ser ni herr diktare, mina barn, dem skall hon eller
ni inte få något att skaffa med. Hon kanske kan
gråta ihjäl sig bara för barnen, men det kan ju inte
ni, och lagens arm kan inte träffa er. Därför så bara
förbannar jag er, förbannar er, hör ni det!
Högaktningsfullt
Melchior Stallerman
Under tiden David läst detta brev hade hans
ångest icke tilltagit så som han från början anat.
Han lade det ifrån sig nästan med en känsla av
otålighet och ovilja och började sedan gå fram och
tillbaka på stuggolvet med händerna nerkörda i
fickorna. Om några minuter tog han sig till att skriva
svar. Det blev en lång skrivelse, som på en gång var
en bekännelse och ett försvar. Han redogjorde för
allt, sanningsenligt och hänsynslöst, tog sig icke själv
i försvar oftare än billigt, beskrev sina första
sammanträffanden med Ziri, beskrev sin ångest, allt vad
han lidit och hur han sedan drivits ut i vanvettets
natt av endast samvetskval. Han lade in det i ett
kuvert, men så tog han ut det igen och tillfogade
dessa ord:
"Jag erkänner allt, allt, men jag tror icke att
varken edra eller hennes lidanden övergått eller komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
