Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanfragment - Vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
synes sträng så länge prövningen varar, men till
slut förmår att trösta Job mer än alla hans lärda
vänner.
Utan att rätt besinna vad han gjorde för att
förströ sig hade David tagit boken i fickan och satt sig
på tåget, som förde honom till den lilla gruvstaden,
till Kopparköping. Han kände ett par av
medpassagerarna, men han bara nickade åt dem och drog sig
undan med sin bok, blek men med det egendomliga
lugn man känner, då man inför sig själv erkänt sina
fel och nu bara vill veta fortsättningen av den väg
man bör ta.
Du oroar dig för dem, som icke böra vålla dig oroy
ehuru du talar ord av stort förstående. De som äro
visa i andliga ting oroa sig icke för varken levande
eller döda.
Just som han höll på att begrunda dessa ord hade
tåget stannat vid en liten station. David såg icke
upp förrän någon slog honom på axeln. Han stirrade
på deri nykomne ett ögonblick innan han kände igen
honom. Det var en ung man, undersätsig,
skäggstubbig, med hög fast något smal panna och oroliga
blå ögon. Han var klädd som en arbetare helgdags,
kragen var av celluloid och slipsen urblekt. Den hand
han räckte David var arbetsvalkig och grov och hans
sätt att hälsa hjärtligt och öppet. Han gav intryck
av en själfull och pålitlig människa.
— God dag, gamle vän, ropade han ivrigt i det
han tog fram sina cigarretter och slog sig ned
bredvid David. Du minns väl, att vi träffades i New York
en gång ? Det var allt länge sen . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
