Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta ballader - Karis-Janken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Han var husbond min som på bockfot stod,
när jag svor vid kyrkljus, när jag svor vid blod,
men aldrig i ugnen till plågan går jag in,
och jag släpper aldrig taget kring släggan min.
Alla mina höga skogar äro skrattande glada,
alla mina klara stjärnor månde dansa i natt.
Trollmän och onda tider kunna intet mäj skada —
djävulen själv är rädd för mitt skallande skratt!
Kall som den klara kvällen och svart är min visa,
bär den ej ut i bygden, där skrattas den åt,
sjungen den är i natten för Greta och Lisa —
slocknar högt upp i himlen och slutar som gråt.»
IV.
Han släpade med sig på lek och till värn
en sliten slägga av blänkande järn.
Den glimmade lustigt i svartnande skog,
när han takt till sin visa mot stenarna slog.
Och han grät och log och rasade vred,
tills han sanslös och sjuk föll till jorden ned.
Och när skolbarnen skyggt gingo vägen till byn,
satt han stilla och såg mot den leende skyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
