Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterlämnade dikter - Vandraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Mig tycktes mitt hjärta drev mig framåt med hast
över himmelens hav,
och stormar från bergen i stjärnornas värld dess
bitterhet svalkade av.
Från kroppens glädje och livets lust och all härlighet
jag känt,
från min smärta och all min dygd jag for som man
går från sitt exkrement.
Och jag mötte en storm som var som en gud och
som hade ett eget ljus,
som en blick som lyser och ser hur armt det är i
ens hjärtas hus.
Och när jag skådat dess kammare mörk jag flydde
från himmelen,
och sänkte mig ned på min barndoms berg att
vandra och vandra igen.
För världen passar jag ej och kom för tidigt till
himlen ändå,
och därför, därför kan jag blott som fordom gå
och gå.
Men saligt det blir när värd jag befinns att dö i
ett dike en gång,
medan blommorna nicka och koskällor ringa i
kvällen sin sövande sång.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
