Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Efterlämnade dikter - Snöharpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
Och han vandrade och sjöng och han kände väl
att han spelade sitt bröst till ett sår,
och för harpan han glömde att bedja
för sin själ genom tröstlösa år.
Och när han sjungit en mörkhårig jungfru
till att giva sig så vit såsom snö,
då sjöng han till harpan en visa
om att ensam och glädjelös dö.
Men hon ville ha sångarens kärlek:
du skall tacka vid din harpa för allt jag dig gav —
Och han sade: min kärlek åt en stjärna
och min harpa åt det dansande hav.
Och hon sade: du har dårat mig med sånger,
du har sjungit bort mitt hjärta i stjärnornas sken.
Och han sade: när du böjer dig och gråter
då liknar du den snöböjda en.
Och hon snyftade: du tog vad jag ägde,
jag förbannar dig och kvällen, jag vill höra dig
vred!
Och han sade: jag ser månen som en konung gå
över mörknande dalarna ned.
Du må kasta dig i gräset och gråta,
du må dö som den vindfällda gran —
Jag skall spela vid det skummande havet
och dö som den sjungande svan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
